Du rara ört som ej din like
|
i färg, i glans, i täckhet har,
|
bland all din släkt i Floras rike
|
din fägring mest mitt öga drar.
|
På dina blad naturen spelar,
|
i konst, i prakt hon yttrar sig,
|
den fina balsamlukt du delar
|
förnöjer och förtjusar mig.
|
|
|
|
Med trogen omsorg jag dig sköter,
|
en lindrig luft då andas får,
|
en häftig il dig aldrig möter,
|
för hetta, köld, du säker står.
|
Ett livligt väder på dig fläktar,
|
som tränger genom blad och knopp,
|
och när av värma du försmäktar
|
en kylig flod dig friskar opp.
|
|
|
|
Men liksom du min hydda pryder
|
och dig i all din täckhet ter,
|
en grym förvandlings lag du lyder,
|
du vissnar, dör och finns ej mer.
|
Du hastigt all min möda glömmer
|
och ledsnar vid min ömma vård,
|
bland ringa stoft din fägring gömmer,
|
du är ju otacksam och hård?
|
|
|
|
Men skall jag på en blomma klandra,
|
det veka väsen klaga an,
|
dess öda är att sig förandra,
|
hon måste vara som hon kan.
|
Hon är ett gräs, hon skall förfalna,
|
jag intet agg till henne bär.
|
Så ser jag ock ditt hjärta kallna,
|
det måste vara som det är. |